Dykning är en fantastisk aktivitet som kan ge dig unika upplevelser som du inte kan få ovanför vattenytan. Våra landälskande kroppar kan dock reagera negativt på dykning om vi inte är försiktiga. Här delar vi med oss av nödvändiga kunskaper så att du kan njuta till fullo av din dykning.
Tryckförändringar: din kropp måste anpassa sig.
Dykning på ett begripligt och mer tillgängligt sätt: dykalgoritmer
Tryckförändringar: din kropp måste anpassa sig.
Det omgivande trycket förändras konstant, vare sig du vandrar i bergen eller dyker i havet. Trycket förändras med 1 bar/14,7 psi var 10:e meter, och det ökar mycket fortare under vattenytan eftersom vatten har högre densitet än luft. Trycket under vattnet, som kallas omgivningstryck, orsakas av vattnets tyngd. Ju djupare vi dyker, desto högre blir omgivningstrycket. På 10 meters djup är trycket redan dubbelt så högt som vid ytan.
Den där obehagliga känslan i öronen som kan uppstå när ett flygplan lyfter kan kännas av att bara dyka ner till botten på en tre meter djup bassäng. Omgivningstrycket ökar ju djupare man dyker. Tryckförändringarna under vattenytan påverkar utrymmen som innehåller luft, till exempel öron, bihålor, dykvästar och cyklop. Trycket har dock störst inverkan på kroppens hjärt- och kärlsystem och andningssystem, något man måste ta på allvar eftersom det kan medföra stora hälsorisker.
Vad händer när du stiger ner under vattenytan eller går uppför ett berg?
Våra kroppar är fulla av upplösta gaser från luften som vi andas. Kroppen använder syre för att vi ska kunna fungera. Andra gaser, de så kallade inerta gaserna (exempelvis kväve), används inte av kroppen utan lagras i blodet och i vävnaderna. När vi dyker ökar trycket, och kroppen utsätts för en högre absorptionshastighet av kväve som finns lagrat i kroppen. Mängden inert gas som löses upp i kroppen beror på omgivningstrycket. Varför känner jag inte av den här effekten? Eftersom kroppen till största del består av vätskor utsätts vi inte för tryck. Vi känner det dock i öronen och bihålorna på grund av luften i dem.
När vi stiger upp mot ytan efter ett dyk sjunker omgivningstrycket och det upplösta kvävet måste komma ut (gasutsläpp). Vi får inte några problem så länge kväve släpps ut långsamt och kontrollerat utan stora tryckförändringar. Om
trycket släpps för fort kommer kvävet ut i för hög takt och orsakar dykarsjuka (även känt som tryckfallssjuka).
Mängden gas som löses upp i kroppen beror på det omgivande trycket. Det innebär att varje gas har ett visst partialtryck, och det kombinerade trycket av gaser i kroppen bibehåller balansen i förhållande till omgivningen. Kroppen är helt fylld med gaser på höjder där du kan vistats under en längre tid. Här är två scenarier som förklarar förändringarna i kroppen:
- Om du bestiger ett bergsjunker lufttrycket, vilket minskar mängden gas i kroppen. Vävnaderna i kroppen är då överfyllda av gas i förhållande till det omgivande trycket. Kroppen släpper ut gas genom diffusion och andning för att återfå ett tillstånd av jämvikt. Detta kallas för gasutsläpp.
- När du tar dig ner mot havsnivå och sedan under vatten, stiger trycket i din kropp och mer gas kan föras ut till blodet och vävnaderna. För att jämna ut trycket tar kroppen upp mer upplöst gas från inandningsluften. Detta kallas gasinsläpp.
Händer samma sak när jag stiger upp från ett dyk?
Om vi stiger upp för snabbt (så att omgivningstrycket sjunker) överbelastas det naturliga gasutsläppet. De upplösta gaserna i kroppen kommer ut ur lösningen för snabbt och ger upphov till bubblor som kan orsaka dykarsjuka. Dykarsjuka har olika faser och former, och symtomen sträcker sig från lindrig ledvärk och hudirritation till allvarliga nervskador och dödsfall. För en dykare som har drabbats av dykarsjuka kan symtomen uppstå redan i vattnet, men det kan också dröja flera timmar efter att dykaren har kommit upp innan symtomen visar sig. I vissa fall kan symtomen uppstå flera dagar senare. De flesta fall kan dock behandlas med till exempel rekompression i tryckkammare (hyperbarisk syrebehandling).
Dykning på ett begripligt och mer tillgängligt sätt.
Under årtiondena har dykalgoritmer börjat användas i dykdatorer för att beräkna hur länge vi kan stanna under vatten med begränsad risk att drabbas av dykarsjuka. En dykdator innehåller din dykhistorik och beräknar säkerhetsgränserna i realtid med hjälp av parametrarna djup, tid, gasblandning och personliga faktorer (i tillämpliga fall).
Vad är en dykalgoritm?
En dykalgoritm är en teoretisk matematisk formel och mäter inte kroppens fysiska tillstånd under dyket. Alla människor är olika, och ingen dykdator kan (än så länge) mäta mängden inert gas i varje vävnad. Varje dykdator har en inbyggd försiktighetsnivå för att minska riskerna för dykarsjuka, och genom att ändra dina personliga inställningar kan du lägga till eller ta bort säkerhetsmarginaler i dykalgoritmen.
Vad gör en dykalgoritm?
Algoritmer är utformade för att ge dig en säker uppskattning av hur länge du kan stanna kvar vid olika djup utan att öka risken för dykarsjuka. Detta görs genom att ta med tid, djup och upplöst gas i beräkningen. Vissa algoritmer ger längre dyktid, vilket ökar risken för dykarsjuka, medan andra begränsar dyktiden genom att lägga till säkerhetsmarginaler till dyket.
Dykalgoritmer används i dykdatorer baserat på hur inerta gaser absorberas i och löses upp från dykarens vävnader. Det finns två vanliga dekompressionsmodeller: gasmodellen (Haldane-modellen) och bubbel-modellen, som kallas VPM och RGBM.
- Den första modellen är baserad på John Scott Haldanes arbete, och enligt hans teori delas kroppen upp i teoretiska vävnadsrum som absorberar och släpper ut inert gas i olika hög takt. Denna teori bygger på att undvika uppkomsten av bubblor genom att kontrollera absorption och utsläpp i olika teoretiska vävnadsrum. En vanlig algoritm som följer principerna i gasmodellen är Bühlmann ZHL-16C.
- Den andra dekompressionsmodellen baseras på antagandet att uppkomst av bubblor alltid sker och att det viktiga är att kontrollera storleken på bubblorna. Suunto Fused™ RGBM 2 utvecklades av dr Bruce Wienke i syfte att kombinera fördelarna med VPM-modellen med dr Wienkes senaste fullständiga RGBM-arbete.
Vad ska jag göra?
Den viktiga lärdomen i den här introduktionen är att alla dykare och dyk är olika, något som även gäller de underliggande antagandena gällande denna fantastiska sport. I slutändan måste dykaren bestämma sina egna säkerhetsmarginaler och vilken teoretisk modell som passar bäst för ett visst dyk. Dessa val baseras på dykarens utbildning, erfarenhet och preferenser. Om du tar dig tid att upptäcka undervattensvärlden på ett säkert sätt kommer du inte att bli besviken.